Den 18 augusti var det dags att ge Joakim Valfridsson den förhoppningsvis mest minnesvärda punkten på bröllopsprogrammet: svensexan. Andreas Holmkvist höll i trådarna med assistans av Fuffen.
Svensexan var mycket lyckad. Men även om Jocke inte hade hittat såntexten han dök efter, även om han hade blåvägrat att sjunga in den, även om lerduveskyttet hade regnat bort, även om metallsmidet hade slutat med brännskador och besök på akuten, och även om den avslutande festen hade blivit stel och “trevlig” så hade det ändå varit värt Faluresan för att få träffa alla gamla vänner igen – och lära känna några nya. Nu hade vi dock inte bara tur med vädret – vilket var strålande men inte olidligt hett – utan allt gick enligt plan … nåja, nästan allt. Själva överaskningsmomentet blev lite … hur skall jag säga … i avsaknad av överaskning. Iden var att blivande svärfar skulle ringa hem till Jocke och berätta att det varit inbrott i båtarna vid småbåtshamnen och att Jocke nog borde skynda sig dit. Det gjorde han nu också. Och vi hade gömt oss i båten precis som planerat. Haken var dock den att Jocke hade med sig sina söner Albin och Emil. Och när de går på bryggan och närmar sig båten säger Albin, som uppenbarligen ärvt en hel del från Linda-Marie, dagens förmodligen utan tvekan mest intilligenta ord: “pappa, varför ligger båten så djupt i vattnet?”. Det var det. Nåväl, vi lämnade Albin hos svärföräldrarna och så var det problemet löst.
