Idag var pappas begravning. Efter begravningsgudstjänsten i Stora Kopparbergs kyrka i Falun hölls en minnesstund på Kristinegården (eftersom vi inte fick plats på den mer närliggande Mariagården). Under minnesstunden valde jag att säga några ord, vilka jag där och då föreslog skulle ses mer som publik självterapi än ett tal. Men det var förstås ett tal. Det var både och, för det var nämligen ett tal jag skrivit till mig själv. Ord jag i första hand behövde säga till mig själv och som först i andra hand var riktade till övriga sörjande. För denna egoistiska handling bad jag om ursäkt på Kristinegården och jag gör det igen här men jag ångrar det inte.
För den intresserade, var det ungefär det här jag sa till mig själv och de andra gästerna:
Är det inte fantastiskt, att en person som var som lyckligast när han var långt ute på en otillgänglig myr, på toppen av ett fjäll eller djupt inne i en urskog, samtidigt hade så många vänner. Det säger en del om pappa.
Jag minns inte om pappa sa några ord efter farfars begravning – jag var 11 år – men jag minns att han talade på farmors minnesstund, många år senare. Och jag minns att han talade om den fantastiska teknologiska utveckling som hon fått uppleva under sitt liv. Han kunde förstås lika gärna ha pratat om sitt eget liv, om sina med tiden allt mer sofistikerade kameror och om den mycket tidiga hemdator han köpte.
Men jag minns också att det här talet störde mig lite grann, för jag kunde inte minnas att farmor någonsin varit intresserad av teknik. Så, varför valde han att prata om just det?
Det var först efter det att pappa själv gått bort, och jag började tänka på just den här stunden som jag befinner mig i nu, som jag drog mig till minnes det här talet och började ana en djupare mening i det han talat om. Det gav mig en märklig tröst mitt i all hopplöshet. Jag tror inte att jag här kommer kunna återge den känslan, insikten, eller vad vi ska kalla det – så jag kommer inte att försöka. Men det hade någonting med tidens orubbliga riktning att göra. Det hade någonting att göra med att det som gör mig ledsen är minnen av stunder med en av de viktigaste personerna i mitt liv och att vi aldrig kommer få chansen att skapa nya minnen tillsammans. Det hade att göra med vetskapen om att vi ju alla ska dö, och med vetskapen att för oss som inte har gjort det än så kommer världen ändå hela tiden att förändras ikring oss.
Pappa kommer inte tillbaka men även om han var kvar i livet skulle inte de där stunderna jag minns så ömt heller komma tillbaka. Inte på samma sätt i alla fall. Vill jag få uppleva fler bra stunder har jag bara ett val, att resa på mig och leva vidare. För det ligger ju något absurt i det här med sorg. Det som gör oss ledsna är alla de saker som varit bra. Den ekvationen går inte riktigt ihop när man börjar tänka på den.
Kanske var det just det här pappa försökte säga. Kanske sa han det till och med. Det skulle inte förvåna mig. För pappa låg nästan alltid ett steg före mig. Det säger förmodligen mer om mig än om pappa men för nästan varje aha-upplevelse i mitt liv, var han redan där. Visst, det är väl så en far/son-relation ska vara – men pappa var klok. Det är först nu, efter att han gått bort, som jag märker hur många av mina funderingar som slutar med ett ”det här måste jag fråga pappa om” eller ”det här måste jag berätta för pappa”.
Det är jobbigt att förlora sin pappa. Jättejobbigt.
Den första tiden var jag Gilgamesh när han förlorat Enkidu, jag var Akilles när han förlorat Patroklos. Förkrossad.
Men …
För det första är jag är ingen halvgud. Men framförallt har jag heller inga gudar att förbanna. Så livet får helt enkelt gå vidare. Pappas ord vid farmors begravning hjälper.
Men gamla gudar kan faktiskt också hjälpa ibland. De kan hjälpa till med att skapa mening där det inte finns någon. Eller åtminstone så kan deras sagor det. För ligger det ändå inte en gnutta visdom i att när de bästa krigarna dog på slagfältet, så dog de inte för att de inte höll måttet – de dog för att de behövdes bättre någon annanstans. De dog på grund av att de var användbara. Oden behövde sina Einhärjar för att slåss mot is- och eldjättar vid världens slut.
Nu är ju inte is- och eldjättar något som har bekymrat oss speciellt mycket de senaste tusen åren, så vi har inte sett så många Valkyrior på ett tag. Men jag undrar om jag inte såg en på julafton. För is- och eldjättarna har ju kommit tillbaka. De kommer förvisso inte längre i människoliknande gestalt med vapen i hand, men Ragnarök är här igen – den här gången i form av klimatförändringar. Is och eld i ny skepnad.
För att vara användbara måste dagens Einhärjar därför brinna för naturskydd och ekologisk mångfald. Svärd och stridsyxor är värdelösa i den här kampen. Istället behövs vandringskängor, kikare, lupp, kamera och fältnyckel. Bärsärkar undanbedes. Istället behövs någon som mår som allra bäst när han är långt ute på en otillgänglig myr, på toppen av ett fjäll eller djupt inne i en urskog. När vi saknar pappa är det där vi ska söka honom.
