Share & Comment


Serious writer’s block has turned into professional procrastination. At least I am getting (other) things done now. Monday deadline. There is still hope.

Share & Comment


Då var det dags igen.

Share & Comment


First epic micro.blog (test) post!

Share & Comment


“It’s not such a good idea to cause suffering to real entities in the service of fictional stories.” (Yuval Noah Harari)

Share & Comment

En fotnot till debatten om Riksrevisionen


I dag får Riksrevisionen nya Riksrevisorer.  De tidigare Riksrevisorerna valde alla att lämna sina uppdrag (de kan inte bli avsatta) till följd av (eller åtminstone i nära anslutning till) publiceringen av en serie artiklar i Dagens Nyheter i vilka påstådda missförhållanden på myndigheten avslöjades.

För en revisionsforskare var den debatt som följde på dessa händelser intressant. För nästan alla problem som DN avslöjade handlade om att en Riksrevisor, på varierande vis, åsidosatt sitt oberoende samtidigt som många röster i den debatt som följde argumenterade för att göra Riksrevisionen mindre oberoende genom att ställa den under olika former av insyn, tillsyn eller översyn. Men om lösningen är att göra Riksrevisionen mindre oberoende, vad var då problemet till att börja med?

Jag har hållit mig utanför den här debatten. En liten fotnot till debatten om Riksrevisionen har jag dock tillåtit mig. Min kommentar till debatten beskrivs bäst som en fotnot eftersom den inte berör sakfrågan (behöver Riksrevisionen reformeras, osv.) utan snarare tar sig uttryck i ett empiriskt bidrag till frågan om vilken granskningsstil som ger bäst resultat.

I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift beskriver jag hur det ur svaren till en enkät, som jag distribuerat till personer som arbetat i en organisation som blivit föremål för Riksrevisionens effektivitetsgranskning, går att utläsa att en revision som upplevs mer konsultliknande än ansvarsutkrävande också är den typ av revision som, av de som granskas, upplevs leda till att mer förändringar görs som resultat av revisionen i de granskade organisationerna. Resultaten (liksom föregående mening) är förvisso inte de tydligaste eller starkaste men de är åtminstone statistiskt signifikanta. Dessutom upplever åtminstone jag dem som intuitivt rimliga (men för den sakens skull inte nödvändiga eller oundvikliga).

Vad har då det här med debatten om Riksrevisionen att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå. För om vi vill ha en Riksrevision, vars granskningar faktiskt leder till förbättringar, tycks mina resultat föreslå att vi åtminstone bör diskutera möjligheten att oberoendet inte är heligt. (Detta är något som Riksdagen faktiskt redan inte bara diskuterat utan även agerat i linje med genom den reform av Riksrevisionen som genomfördes 2010.) Det finns dock många dimensioner att ta hänsyn till. (Men de kan vi bara tala om efter att vi har slaktat den heliga kon.) En är vilken typ av oberoende vi talar om. Att agera som konsult är att förlora en del av sitt oberoende mot ”klienten”. Att bli ställd under ytterligare parlamentarisk tillsyn är en helt annan förlust av oberoende, en förlust som jag inte tror skulle gagna någon. Det skulle riskera alla möjligheter till legitimt ansvarsutkrävande.

Om vi vill att Riksrevisionens granskningar ska kunna leda till att de granskade organisationer gör förändringar med utgångspunkt i Riksrevisionens granskning, så bör oberoendet gentemot regering, riksdag och andra aktörer med ett potentiellt intresse i resultatet av granskningarna bejakas. Det är min starka övertygelse. Men det är inte samma sak som att inte ge Riksrevisionen utrymme att även bejaka sin rådgivande roll. För det tycks vara i rollen av rådgivare som Riksrevisionen gör störst nytta. Den här kopplingen mellan granskningsstil, tendens till att göra ändringar till följd av Riksrevisionens granskning och Riksrevisionens oberoende är dock inte en tes jag driver, eller ens ett centralt argument i artikeln. Istället diskuterar jag det, i en fotnot.1

1. Carrington, T. (2017). “Consulting or Holding to Account? Riksrevisionen as an Agent of Change in Swedish Public Administration” Statsvetenskaplig tidskrift, Årgång 119, nummer 1, sidan 107.

Share & Comment


I do not talk much on the phone. One of the reasons for this is that I do not pick up if I don’t recognise the number, or rather, if the person is not in my address book and I am greeted with a name instead of a number. I am bad at remembering numbers. Did I mention that I teach and do research in accounting?

However, there is, at least, one exception to this policy of mine and that is when the office phone rings. (Technically it is a cell phone but it never leaves my room at work.) Around the third signal or so, a mutinous voice in my head reminds me that it, kind of, is my job to answer that phone. So, I answer. And then I sometimes—as I was yesterday—am presented with the second reason for not answering: I am really bad at saying no on the phone. I have no problem saying no to sales people or telemarketers (whom I try to avoid at all costs to begin with = reason 1) but when someone genuinely ask something of me, and has a reason for doing so that at least sound legitimate, then I say yes. And that is why I now am going to Lund in November. For a 15-minute talk. I’m sure it’s going to be great. But still. I need a new policy.

Share & Comment


A suggestion: Why doesn’t someone with moderate programming skills set aside an afternoon and invent hyperlinks between sentences in (e-)books. That cannot be a hard problem to solve. The address could, for instance, be the ISBN number plus the (parts of the) sentence being referenced. If there is copyright issues, the person following the link could be asked if they want to buy the book.

Anyone?

Share & Comment

The vanished grandeur of accounting


In the wake of decades of financial scandal—much of it linked to creative accounting, or to no accounting all—the Dutch tradition of accounting art suggests it might be us, not the Dutch, who have misjudged accounting’s importance in the world. Accounting in the modern sense was still a new idea in the 1500s, one with a weight that carried beyond the business world. A proper accounting invoked the idea of debts paid, the obligation of nightly personal reckonings, and even calling to account the wealthy and powerful through audits”.

[…]

Double-entry accounting made it possible to calculate profit and capital and for managers, investors, and authorities to verify books. But at the time, it also had a moral implication. Keeping one’s books balanced wasn’t simply a matter of law, but an imitation of God, who kept moral accounts of humanity and tallied them in the Books of Life and Death. It was a financial technique whose power lay beyond the accountants, and beyond even the wealthy people who employed them”.

(Jacob Soll, writing for the Boston Globe.)

Share & Comment

MacKenzie on algorithms and the moral order(ing) of markets


Interesting seminar today at the SSE with Donald MacKenzie on “How Algorithms Interact: Goffman’s ‘Interaction Order’ in Automated Trading”. At the seminar he demonstrated how buy and sell orders entered into an order book on a capital market queue, like—but not exactly similar to—how humans queue while, for instance, waiting for the bus. This is interesting, because, there is a moral order to a queue. In most countries the first-in-first-out (first in line, first to enter the bus) principle rules, regardless of gender, race or economic status. The queueing rule in the matching algorithm on a capital market similarly impose a moral order. And like the social rules of queueing may differ between countries, so the queuing rules may differ between markets.

Share & Comment