“Good news:
+ The mortality rate of Covid-19 is 5 times lower than that of SARS
+ For most people it is no worse than a common flu
+ It seems like only the elderly and especially those who suffer from a previous health condition is at risk
+ The virus is only spreading after a person has become ill and not during the incubation period

Bad news:
– No one is immune to the virus (Of course – because, this is what the main problem is)
– A vaccine will take at least a year to develop”

Well, a year later we have learned a lot. Some “bad news” turned out not to be as bad as we feared. For instance, the vaccin took less than a year to develop. But other things have had to be added to the list. We have learned that not “only the elderly and especially those who suffer from a previous health condition is at risk”, although those are most at risk, of course. Most notable in my view, howevere: Long Covid. I have had Covid but “no worse than a common flu” and without any lingering problem. For that I am very grateful.

Good news:
+ The mortality rate of Covid-19 is 5 times lower than that of SARS
+ For most people it is no worse than a common flu
+ It seems like only the elderly and especially those who suffer from a previous health condition is at risk
+ The virus is only spreading after a person has become ill and not during the incubation period

Bad news:
– No one is immune to the virus (Of course – because, this is what the main problem is)
– A vaccine will take at least a year to develop

The big unknowns seem to be, and these are my questions (not discussed in the video), how long will we restrict travel to and from northern Italy and other risk areas? Will we have to wait for a vaccine? Or is there a point when enough people, everywhere, has been infected so that it doesn’t matter anymore? And when is that point reached?

It seems that, ironically, the quicker the population get infected the quicker our problems will be over. Nevertheless,

Stay safe and healthy!

Update: This video address the questions I raise. It turns out that the answer has to do with whether we consider the disease to be an epidemic or a pandemic.

Enligt programmet skulle två JAS 39 Gripen i vilket fall ha flugit men om de verkligen gjorde det är tveksamt eftersom planet, tidigare samma månad, kraschat på Långholmen i Stockholm under Vattenfestivalen – den andra kraschen med detta då nya flygplan. I år flög dock flera Gripenplan utan problem, trots att även denna flygdag föregicks av en JAS-krasch, den här gången dock varken på grund av maskin- eller handhavandefel. Den skyldige var nu istället en större fågel.

Apparently, I double processor speed (well, cores at least), RAM, and disk space every time I buy a new computer. The 2010 MacBook Air I could “double” after less that 3 years for half the price it will cost me to double the 2013 MacBook Air with the computer I buy now (in 2018). Granted, I get a larger and better display in almost the same form factor. This may be worth paying for. But paying for Touch Bar and Touch ID seems like a waste. To get down to the same monthly cost for this year’s computer as for the MacBook Air I have had since 2013, I will have to keep it for 10 years.

August 2018

MacBook Pro 13-inch
Processor: 2.3 GHz Quad-Core Intel Core i5, Turbo Boost up to 3.8 GHz
Memory: 16 GB 2133 Ipddr3
Drive: 512 GB Flash Storage
+ Retina display with True Tone
+ Touch Bar and Touch ID
Price: 25,695 SEK
Monthly cost:
3 yr: 714 SEK
5 yr: 428 SEK
10 yr: 214 SEK

July 2013

MacBook Air 11-inch (mid 2013)
Processor: 1,7 GHz Dual-Core Intel Core i7, Turbo Boost up to 3,3 GHz
Memory: 8 GB 1600 MHz LPDDR3 SDRAM
Drive: 256 GB Flash Storage
Price: 13,454 SEK
Monthly cost: 221 SEK

November 2010

MacBook Air 11-inch (late 2010)
Processor: 1.6 GHz Intel Core 2 Duo
Memory: 4 GB 1066MHz DDR3 SDRAM
Drive: 128 GB Flash Storage
Price 13,655 SEK
Monthly cost: 414 SEK

(VAT included in all prices)

Nu visar det sig att det inte går några bussar mellan Falun och Uppsala (annat än på helgerna) och vi har bara en bil… så jag bokade en biljett trots allt. Det tåget skulle ha gått kl. 8:25 i morse. Nu är beräknad avgångstid kl. 9:30.

Jag tror enda lösningen är att köpa en till bil.

Och vore jag politiker skulle jag ge SJ/Trafikverket en rejält höjd budget under tre år och om de därefter inte har fått ordning på problemen lägga ner de sträckor som inte funkar och istället lägga pengarna på vägar och (el)bilsubventioner.

Uppdatering: Tåget inställt. Nu ombokad på annat tåg med avgångstid 1 timme och 35 minuter efter att mitt först bokade tåg skulle gå.

Uppdatering 2: Kl. 13:29 var jag framme. Två timmar blev (ännu en gång) fem.

För den intresserade, var det ungefär det här jag sa till mig själv och de andra gästerna:

Är det inte fantastiskt, att en person som var som lyckligast när han var långt ute på en otillgänglig myr, på toppen av ett fjäll eller djupt inne i en urskog, samtidigt hade så många vänner. Det säger en del om pappa.

Jag minns inte om pappa sa några ord efter farfars begravning – jag var 11 år – men jag minns att han talade på farmors minnesstund, många år senare. Och jag minns att han talade om den fantastiska teknologiska utveckling som hon fått uppleva under sitt liv. Han kunde förstås lika gärna ha pratat om sitt eget liv, om sina med tiden allt mer sofistikerade kameror och om den mycket tidiga hemdator han köpte.

Men jag minns också att det här talet störde mig lite grann, för jag kunde inte minnas att farmor någonsin varit intresserad av teknik. Så, varför valde han att prata om just det?

Det var först efter det att pappa själv gått bort, och jag började tänka på just den här stunden som jag befinner mig i nu, som jag drog mig till minnes det här talet och började ana en djupare mening i det han talat om. Det gav mig en märklig tröst mitt i all hopplöshet. Jag tror inte att jag här kommer kunna återge den känslan, insikten, eller vad vi ska kalla det – så jag kommer inte att försöka. Men det hade någonting med tidens orubbliga riktning att göra. Det hade någonting att göra med att det som gör mig ledsen är minnen av stunder med en av de viktigaste personerna i mitt liv och att vi aldrig kommer få chansen att skapa nya minnen tillsammans. Det hade att göra med vetskapen om att vi ju alla ska dö, och med vetskapen att för oss som inte har gjort det än så kommer världen ändå hela tiden att förändras ikring oss.

Pappa kommer inte tillbaka men även om han var kvar i livet skulle inte de där stunderna jag minns så ömt heller komma tillbaka. Inte på samma sätt i alla fall. Vill jag få uppleva fler bra stunder har jag bara ett val, att resa på mig och leva vidare. För det ligger ju något absurt i det här med sorg. Det som gör oss ledsna är alla de saker som varit bra. Den ekvationen går inte riktigt ihop när man börjar tänka på den.

Kanske var det just det här pappa försökte säga. Kanske sa han det till och med. Det skulle inte förvåna mig. För pappa låg nästan alltid ett steg före mig. Det säger förmodligen mer om mig än om pappa men för nästan varje aha-upplevelse i mitt liv, var han redan där. Visst, det är väl så en far/son-relation ska vara – men pappa var klok. Det är först nu, efter att han gått bort, som jag märker hur många av mina funderingar som slutar med ett ”det här måste jag fråga pappa om” eller ”det här måste jag berätta för pappa”.

Det är jobbigt att förlora sin pappa. Jättejobbigt.

Den första tiden var jag Gilgamesh när han förlorat Enkidu, jag var Akilles när han förlorat Patroklos. Förkrossad.

Men …

För det första är jag är ingen halvgud. Men framförallt har jag heller inga gudar att förbanna. Så livet får helt enkelt gå vidare. Pappas ord vid farmors begravning hjälper.

Men gamla gudar kan faktiskt också hjälpa ibland. De kan hjälpa till med att skapa mening där det inte finns någon. Eller åtminstone så kan deras sagor det. För ligger det ändå inte en gnutta visdom i att när de bästa krigarna dog på slagfältet, så dog de inte för att de inte höll måttet – de dog för att de behövdes bättre någon annanstans. De dog på grund av att de var användbara. Oden behövde sina Einhärjar för att slåss mot is- och eldjättar vid världens slut.

Nu är ju inte is- och eldjättar något som har bekymrat oss speciellt mycket de senaste tusen åren, så vi har inte sett så många Valkyrior på ett tag. Men jag undrar om jag inte såg en på julafton. För is- och eldjättarna har ju kommit tillbaka. De kommer förvisso inte längre i människoliknande gestalt med vapen i hand, men Ragnarök är här igen – den här gången i form av klimatförändringar. Is och eld i ny skepnad.

För att vara användbara måste dagens Einhärjar därför brinna för naturskydd och ekologisk mångfald. Svärd och stridsyxor är värdelösa i den här kampen. Istället behövs vandringskängor, kikare, lupp, kamera och fältnyckel. Bärsärkar undanbedes. Istället behövs någon som mår som allra bäst när han är långt ute på en otillgänglig myr, på toppen av ett fjäll eller djupt inne i en urskog. När vi saknar pappa är det där vi ska söka honom.

För en revisionsforskare var den debatt som följde på dessa händelser intressant. För nästan alla problem som DN avslöjade handlade om att en Riksrevisor, på varierande vis, åsidosatt sitt oberoende samtidigt som många röster i den debatt som följde argumenterade för att göra Riksrevisionen mindre oberoende genom att ställa den under olika former av insyn, tillsyn eller översyn. Men om lösningen är att göra Riksrevisionen mindre oberoende, vad var då problemet till att börja med?

Jag har hållit mig utanför den här debatten. En liten fotnot till debatten om Riksrevisionen har jag dock tillåtit mig. Min kommentar till debatten beskrivs bäst som en fotnot eftersom den inte berör sakfrågan (behöver Riksrevisionen reformeras, osv.) utan snarare tar sig uttryck i ett empiriskt bidrag till frågan om vilken granskningsstil som ger bäst resultat.

I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift beskriver jag hur det ur svaren till en enkät, som jag distribuerat till personer som arbetat i en organisation som blivit föremål för Riksrevisionens effektivitetsgranskning, går att utläsa att en revision som upplevs mer konsultliknande än ansvarsutkrävande också är den typ av revision som, av de som granskas, upplevs leda till att mer förändringar görs som resultat av revisionen i de granskade organisationerna. Resultaten (liksom föregående mening) är förvisso inte de tydligaste eller starkaste men de är åtminstone statistiskt signifikanta. Dessutom upplever åtminstone jag dem som intuitivt rimliga (men för den sakens skull inte nödvändiga eller oundvikliga).

Vad har då det här med debatten om Riksrevisionen att göra? En hel del, skulle jag vilja påstå. För om vi vill ha en Riksrevision, vars granskningar faktiskt leder till förbättringar, tycks mina resultat föreslå att vi åtminstone bör diskutera möjligheten att oberoendet inte är heligt. (Detta är något som Riksdagen faktiskt redan inte bara diskuterat utan även agerat i linje med genom den reform av Riksrevisionen som genomfördes 2010.) Det finns dock många dimensioner att ta hänsyn till. (Men de kan vi bara tala om efter att vi har slaktat den heliga kon.) En är vilken typ av oberoende vi talar om. Att agera som konsult är att förlora en del av sitt oberoende mot ”klienten”. Att bli ställd under ytterligare parlamentarisk tillsyn är en helt annan förlust av oberoende, en förlust som jag inte tror skulle gagna någon. Det skulle riskera alla möjligheter till legitimt ansvarsutkrävande.

Om vi vill att Riksrevisionens granskningar ska kunna leda till att de granskade organisationer gör förändringar med utgångspunkt i Riksrevisionens granskning, så bör oberoendet gentemot regering, riksdag och andra aktörer med ett potentiellt intresse i resultatet av granskningarna bejakas. Det är min starka övertygelse. Men det är inte samma sak som att inte ge Riksrevisionen utrymme att även bejaka sin rådgivande roll. För det tycks vara i rollen av rådgivare som Riksrevisionen gör störst nytta. Den här kopplingen mellan granskningsstil, tendens till att göra ändringar till följd av Riksrevisionens granskning och Riksrevisionens oberoende är dock inte en tes jag driver, eller ens ett centralt argument i artikeln. Istället diskuterar jag det, i en fotnot.¹

1. Carrington, T. (2017). “Consulting or Holding to Account? Riksrevisionen as an Agent of Change in Swedish Public Administration” Statsvetenskaplig tidskrift, Årgång 119, nummer 1, sidan 107.

“In the wake of decades of financial scandal—much of it linked to creative accounting, or to no accounting all—the Dutch tradition of accounting art suggests it might be us, not the Dutch, who have misjudged accounting’s importance in the world. Accounting in the modern sense was still a new idea in the 1500s, one with a weight that carried beyond the business world. A proper accounting invoked the idea of debts paid, the obligation of nightly personal reckonings, and even calling to account the wealthy and powerful through audits”.

[…]

“Double-entry accounting made it possible to calculate profit and capital and for managers, investors, and authorities to verify books. But at the time, it also had a moral implication. Keeping one’s books balanced wasn’t simply a matter of law, but an imitation of God, who kept moral accounts of humanity and tallied them in the Books of Life and Death. It was a financial technique whose power lay beyond the accountants, and beyond even the wealthy people who employed them”.

(Jacob Soll, writing for the Boston Globe.)

I Sverige har införandet av obligatorisk IFRS för noterade företag varit omdiskuterat. I boken IFRS – Dilemman och utmaningar diskuteras skälen till detta, med användning av såväl författarnas egen som andras forskning. En aspekt av IFRS är att det är principbaserat och kräver bedömningar vid upprättande av finansiella rapporter. Detta kan leda till brist på harmonisering och skapa svårigheter för exempelvis revisorer. Å andra sidan skulle det sannolikt vara svårt att införa strikta redovisningsregler globalt. En annan aspekt av IFRS är att det baseras på en syn på ägande och företagsstyrning som skiljer sig från den som utgör grunden för svenskt näringsliv. Detta avspeglar sig exempelvis i användning av verkligt värde inom IFRS, och i den traditionellt svaga tillsynen i Sverige.

Boken är av intresse för alla de som i praktiken påverkats av införandet av IFRS i Sverige (revisorer, redovisare och användare av redovisning), samt för studenter och forskare med intresse för svensk externredovisning.

Det var hur som helst hög tid för en uppdatering av Revision. Första upplagan kom ut redan 2010 och mycket har hänt på revisionsområdet sedan dess. Faktum är att boken var inaktuell redan när den kom ut. Förvisso är det här något som alla läroböcker, som behandlar områden där lagar, regler och praxis utvecklas löpande brottas med men i den här bokens fall var detta speciellt iögonfallande eftersom boken skrevs efter beslutet att göra ISA till god revisionssed men innan ISA hade översatts till svenska. Det här betydde att alla referenser till gällande standard var tvungna att göras till ISA, för det var den standarden som skulle gälla när boken kom ut, men alla citat behövde antingen översättas från den engelska ISA eller hämtas från RS, revisionsstandard i Sverige.

Den här sortens brist på aktualitet är dock, enligt min mening, inte speciellt problematisk för en grundläggande lärobok. Vad revision “är” och hur det praktiseras påverkas förstås av lagar och standarder men förändringar kommer vanligen gradvis och såväl vår förståelse av begrepp (som revision) samt dess tillämpning tenderar att vara hyfsat stabila, ofta på en tidsskala av decennier. Med det sagt, ju djupare man kommer i sina studier av ett ämne, desto viktigare blir de skillnader som kommer med nya regler och standarder. Enligt min mening led den första upplagan inte allt för mycket av att inte kunna citera ISA på svenska. För var år som gick blev den här avvikelsen dock allt mer iögonfallande. Det var dags för en uppdatering.

Det jag har gjort i andra upplagan av Revision är därför att uppdatera referenser och citat till regler och standarder. Citaten är nu äntligen direkt från ISA, på svenska. Jag har också gått igenom och uppdaterat de avsnitt som jag ansåg fungerade mindre bra. De förändringar jag gjort motiverat av detta är dock ganska få och inte speciellt omfattande. I huvudsak rör det sig om enskilda formuleringar här och där som var otydliga men det finns också några exempel där jag skrivit om ett eller flera stycken för att tydligare få fram det budskap jag önskar förmedla. Utöver dessa uppdateringar har jag skrivit till ett helt nytt kapitel. Kapitel 4 går nu under rubriken Internationell revisionsstandard.

Anledningen till att jag inte hade ett eget kapitel om revisionsstandard redan i första upplagan var dels att boken kan ses som en genomgång och kommentar till standarderna (hur kan man skriva en lärobok om revision som inte överensstämmer med aktuella standarder!) och dels att boken handlar om mer än bara revision så som det är föreskrivet i standarderna. Revision är ett brett begrepp och även om fokus i den här boken utan tvekan ligger på den finansiella revision av företag med spritt ägande vill jag inte att boken bara ska vara intressant för de som är intresserade av denna typ av revision. Det finns all möjlig sorts revision, en del som kallas revision men som i det mesta inte liknar finansiell revision, och annan granskning som är ganska lik den finansiella revisionen men som kallas för något annat. Att ytterligare lyfta fram och fokusera på IAASB:s standarder bedömde jag då som ett steg för långt i riktning mot en snäv definition av revision. Sedan första upplagan kom ut 2010 har jag tänkt om.

För de som är intresserade av den finansiella revisionen av (främst) privata vinstdrivande företag, vilket jag förmodar är majoriteten av bokens läsare, är ett kapitel som förklarar ISA:s struktur och på ett övergripande plan presenterar och, så att säga, ger en karta över regelverket ett viktigt tillskott till boken. Det är i alla fall min förhoppning. Men även för många av de läsare som inte är intresserade av, t ex, revision av aktiebolag tror jag att det nya kapitel 4 kan vara användbart. Ett viktigt skäl till detta är att även de internationella standarderna för offentlig revision (ISSAI) direkt bygger på ISA. Detta täcker in en stor del av den form av revision som den här boken behandlar. Övriga former av revision diskuteras (och det gjorde de redan i första upplagan) men behandlas inte närmare i boken. Effektivitetsrevision och de många varianter av tillsyn som, t ex, statliga myndigheter utför inom sina behörighetsområden, är således fenomen och aktiviteter som visserligen faller inom den typ av breda och inkluderande definition av revision som anammas i den här boken men som förmodligen kräver en egen bok för att göra dem rätta.

Likt den första upplagan kommer även den andra upplagan att ganska snart innehålla saker som är inaktuella, om den inte redan gör det. Som diskuterats ovan spelar det i de allra flesta fall mindre eller ingen roll för boken, givet dess syfte. Nyheter kan dock inte ignoreras och det är en av de viktigaste anledningarna till att webbplatsen www.revisionsboken.se finns. För här kan nyheter uppdateras i realtid. De, oftast veckovisa, nyhetsuppdateringarna kommer således att fortsätta. Det är även min avsikt att här, i större utsträckning än tidigare, försöka publicera lite längre uppdateringsartiklar om nyheter som skulle påverkat boken om den kunat uppdateras i realtid. Ett exempel på ett ämne som med stor sannolikhet blir föremål för en sådan artikel är den nya revisionsberättelsen som träder i kraft 2016.

Jag hoppas att du kommer att gilla den nya upplagan av Revision. Besök gärna www.revisionsboken.se regelbundet för det senaste om revision och – i förekommande fall – hur det påverkar boken.

[ Den här artikeln publicerades ursprungligen 2015-01-13 på boken Revisions webbplats. ]

Building on material I collected for my dissertation I have—together with Gustav Johed—explored this very question, focusing on the role of the media in this process. The result of this exploration is documented as a chapter in Josef Pallas, Lars Strannegård and Stefan Jonsson’s anthology Organizations and the Media: Organizing in a Mediatized World.[1] What we found was, as expected, that media play an important role in stabilizing notions of audit failure. But we also found that it is much too simplistic to equate this important role with the media acting as judges over the audit’s fate as a ‘success’ or failure. Instead, we found a much more complex process in which many different actors took part. Sure, the business press had an influence over other actors but so did a number of these actors have over the business press. To bring some analytical order to the process we observed—the debate about the quality of the audit of the financial services firm Intrum Justitia, which in 2003 had to disclose errors in the financial reports due to faults in the accounts of its British subsidiary—we propose three main roles for the media based on patterns observed in the studied material.

First, we notice the (rather obvious) role of the media as an instigator of opinions and propositions. By choosing which stories to publish, the setting of headlines, and through editorials and opinion pieces the media is in a good position to influence the opinions of others that matter. We call this role, the agency role. In the case explored in this study we found the business press to be rather tough in its rhetoric in headlines and so on but at the same time rather restrained in its factual claims and blames. This, we did not have the opportunity to explore in any depth in this book chapter. It would however be interesting to see further analysis about how the style of media reporting affects propositions such as whether an audit is a failure or not. This notwithstanding, whether or not the media have any impact at all depend on how their propositions are taken up by later users.

Second, the business press can play a role as something that other actors ‘use’ and refer to. When the propositions of the business press are picked up by relevant others, the media acts (makes a difference)[2]. We call this role the actor role. Although, it is probably fair to assume that if the business press is to have a role as an actor they must first take an agency role, i.e., publish something, it is worth notice that the absence of the media in the debate could act too. It is always difficult proving a negative and yet, calling for audit failure in the absence of a media debate is probably an uphill battle. Here too, further investigation is warranted.

Third, we found that the media can be used as not only a bat with which to beat down competing arguments or make ones own position more pungent, the media can also be used as, well, a medium. We call this role the arena role. Here, the media serves as a platform for other actors to get their message across. With this we do not imply that the media should be neutral or impartial. What gets printed is after all ultimately in the hands of the business press. Nevertheless, the business press is an important amplifier of other actors’ voices and, as far as we can tell from a one case analysis, the media is more interested in debates and selling copies (advertising) than promoting a specific argument about an audit’s status as a failure or not.[3]

With this study we do not suggest that we have found a solution for the eternal audit expectations gap. There are good reasons to expect that this gap will not only prevail but be sustained and even maintained.[4] What we do suggest is, however, that this study shed some light on how this gap in local and situated cases of alleged audit failures is sufficiently bridged to stabilize the notion of the audit as a failure or not.

Nevertheless, after six months in northern California the winds of freedom will now blow me back to Uppsala where to think freely is considered great but thinking right is even greater.

Auf wiedersehen Stanford!

“I finally decided to give it a full try by importing my Papers2 library and starting to write with help of Papers3. So far I am sorry to report significant disappointment and regret. The version is still too buggy.” (Academic workflows on a Mac)

I agree. Sad. So much potential here.

Source: http://blog.macademic.org/2014/03/29/papers-3-still-disappointing/

This is the abstract to the first article we* publish based on a survey sent to all 3.999 chartered (and registered) auditors in Sweden. I am of course happy to see it in press print** but also a little curious as to its reception. On the hand these kinds of papers can always be dismissed with arguments such as “well of course you didn’t find any correlations – you asked the wrong questions!”. On the other hand: that is kind of our point! We went through great pains to replicate the state of the art in this type of research, just because of this. There is never any “right” or “wrong” questions. What we wanted to know is whether, the model as suggested by Suddaby et al. (2009), can produce valid result with these kinds of methods. Hence, I don’t buy these kinds of dismissals.

On a more positive note I really hope this article will challenge some of the best minds in audit research—from both sides of the quantitative/qualitative divide—to think anew concerning the tensions between commercialism and professionalism. We make some suggestions in the paper but I think there is potential for some really interesting work, seeking to understand what it means to be a professional auditor and how this interplays with demands on the auditor to also be commercially successful.

The article “An empirical test of the hierarchical construct of professionalism and managerialism in the accounting profession” is found at http://dx.doi.org/10.2308/bria-50511.

* Thomas Carrington, Tobias Johansson, Gustav Johed, and Peter Öhman.
* * Carrington, T., Johansson, T., Johed, G., and Öhman, P. (2013.) An empirical test of the hierarchical construct of professionalism and managerialism in the accounting profession. Behavioral Research in Accounting, In-PressVol. 25, No. 2, pp. 1-20.

First of all it is worth noting that the database entry is the third most “viewed” on DiVA. This is an important distinction because the paper is not downloadable. (A later published version of the paper can be downloaded from Elsevier but this conference paper version can’t.) On the other hand, there is no way of knowing that the paper is not downloadable when it appears in the list of search results so from that perspective the distinction is not important. What is important is to be clear about that very few people have actually read the conference paper. That a lot of people have clicked on the link to the database entry for the paper in the list of DiVA search results does hence not mean that we can draw any conclusions about the quality of the paper.

In fact, I would submit that the conference paper is not that particularly good. Although I think the empirical parts of the paper are OK, I am not especially proud of the theoretical parts of the conference paper. Fortunately the published version of the paper is much better. The paper is published as An analysis of the demands on a sufficient audit: Professional appearance is what counts! and can be found in Critical Perspectives on Accounting Vol. 21, No. 8, pp. 669-682. As of december 2012 the journal article is cited by one other paper according to Scopus, and by seven other sources by the more generous Google Scholar. And although only three years have passed since its publication—and it hence is not impossible that a flood of references are still to come—I do not expect the journal article to be referenced in anyway nearly similar numbers to the conference paper. The mystery is not why the journal article is not referenced in the thousands but why the conference paper has been viewed so ridiculously often.

So, how can the popularity of the database entry in Uppsala University’s library catalog DiVA be explained? Well, if one search Google for the title (or parts of the title) of the paper not much shows up. This tell us that the answer has something to do with the content of the database rather than the subject or the title as such. Actually, the story of this database entry tell us a lot about the state of audit research in Uppsala, and Sweden more generally, as one soon finds that there is not much of it in this database. Hence, supply is scarce. Simultaneously, demand is apparently high. And in particular demand is high for studies of “low audit quality”. A search for “low audit quality” (in december 2012) result in five hits. Mine is at the top. Three of the five hits are publications from 2012 and only my entry is a text about financial auditing. It would seem that people are really interested in low audit quality. Present and future students hence ought to keep this in mind when choosing subjects for their bachelor and master theses. (And I and my colleagues should also return to the subject.)

From this perspective the popularity of the database entry is however a little ironic because, as is apparent from the discussion above, I changed the title of the paper between the conference and the subsequent publication of the paper three years later. The paper still is about low audit quality but it is definitely not about “audit quality at the low end of the audit quality continuum” as the title of the conference paper reads. It was however submitted as such to Critical Perspectives on Accounting but I had to change the title to “An analysis of the demands on a sufficient audit” as one of the anonymous reviewers made me aware of the nonsense of talking about an audit quality continuum as if it was a single metric or a compound of metrics that could be measured along a single dimension. It is now clear to me (as it should have been already when I submitted the paper for publication) that audit quality is far more complex than that. Actually, I made this observation the main point of the introduction of the journal article. Later I also changed the second part of the title to “professional appearance is what counts”, by suggestion from the editor after the paper was accepted for publication. It was a good suggestion, which I accepted without alteration or hesitation.

The second part of the title is good because it so accurately describes the main point made in the paper. And this is also why I find the popularity of the title of the conference paper so ironic. Because, the main point of both versions of the paper is, as the later title so clearly emphasises, that although quality in a technical sense is important when deciding what is good and bad auditing, what really matter is the appearance of the auditor as professional. And this is ironic because I suspect that this is exactly what is going on here too. People find the database entry because they search for “low audit quality” and  because there are few if any alternatives in the database. But this does not mean that they have to click on the link. They could just leave DiVA and go to Google Scholar instead. The reason why they click on the link, I believe, has to do with the title having such a scientific ring to it, especially the part I later, thanks to the reviewers, came to view as the most flawed part of the paper: “the audit quality continuum”.

If this is true I guess I should be a bit embarrassed by the popularity of (the title of) the conference paper. Because, what makes people click on the link is the part of the paper I am least proud of. Fortunately they cannot read the paper. Furthermore the popularity of the database entry also gave me this chance to make “clever” analogies between the content of the paper and the popularity of the paper. On the balance, I have therefore decided to be happy for the popularity of the database entry, if nothing else for it being such a good indicator that Uppsala University need more audit research! Furthermore, the conference paper may not be the paper with the highest quality I have written, but (for those who haven’t read this blog post) it sure helps keep up the appearance of me as a competent researcher!

Som forskare förbehåller jag mig – och har alltid förbehållit mig – rätten att vara kritisk mot branschen. Föregående exempel kan ses som en sådan kritik. Men precis som det positiva med Steve Jobs “reality distortion field” inte var att få folk att se saker på ett nytt (hans) sätt utan att också få dem att tro på att det som de tidigare trott var omöjligt faktiskt är möjligt tror jag det ligger något djupare bakom talet om Big 6/7. Genom att bjuda in nummer fem, sex och sju ger Big 4 dem en plats vid bordet vilket i sin tur inte bara ger dessa byråer en möjlighet att växa in i Big 6/7 rollen utan även skapar en förväntan om att de ska leva upp till den rollen. Det är positivt.

Sedan 2008 har jag varit exekutiv ledamot för Revisionsakademin. Innan det var jag Revisionsakademins stipendiat från år 2003. Efter nio år med Revisionsakademin är det emellertid nu dags för mig att tacka och lämna stafettpinnen vidare till min (ännu inte utsedda) efterträdare.1 Med tanke på detta och allt som Revisionsakademin gjort för den svenska revisionsforskningen (och mig personligen) känns det därför också rätt att här fokusera på det positiva. Och den kanske mest positiva observationen jag gjort under åren med Revisionsakademin, ibland med förvåning men alltid med glädje, är hur revisorer, speciellt i ledande positioner, engagerar sig i och bekymrar sig för frågor som det växande revisions- och granskningssamhället, hur ökade krav på ansvarighet tränger ut ansvarsfullhet, osv.

Det känns bra att beslutet att lämna min post som exekutiv ledamot är fattat och att det nu är offentligt. Samtidigt kommer jag förstås sakna Revisionsakademin och, framförallt, dess två årliga möten. Jag har lärt mig otroligt mycket under de här åren inte bara om revision och redovisning utan även om hur de slipade damer och herrar som utgör akademins ledamöter (vilka inte alla är revisorer) navigerar bakom och framför kulisserna för att få saker gjorda. Jag kommer att sakna de människor jag lärt känna i revisionsakademin, vilka jag nu sannolikt inte kommer träffa lika ofta. För revisorer är roliga.

Att revisorer är roliga visste jag visserligen redan från min karriär som revisorsassistent i fotbollslaget Andersen Donkies. Det skulle nämligen varit lätt att tjäna pengar på Donkies om det gått att spela på ett Arthur Andersen-Europamästerskap i fotboll. Donkies morgonmatcher höll alltid Berlinklass! Därefter sjönk emellertid kvaliteten i takt med den ofrånkomliga tillnyktring som följer av att springa fram och tillbaka efter en boll. Nu var jag visserligen målvakt. Men i princip.

En annan princip – och den här försöker jag leva efter – är att hålla mitt ord. Det här blogginlägget är emellertid tyvärr ett avsteg från den principen. En av akademins ledamöter frågade nämligen mig gång på gång efter gårdagens möte vad han skulle blogga om i morgon. Jag hade inget bra svar på det så istället svarade jag att jag visserligen inte skulle blogga i morgon men att jag visste vad jag skulle blogga om – om jag skulle blogga. Och nu har jag skrivit ett blogginlägg. Hm. Kanske var dock – nu när jag tänker på det – hans syfte med bloggpratandet inte så mycket att få uppslag till vad han skulle skriva om utan ett sätt att få mig att ta upp bloggandet igen. Således kanske jag inte bör känna mig skyldig till ett principbrott utan istället som ett offer för hans “reality distortion field”. Vem vet. Revisorer är roliga.

[ … ]

Continue reading “The Mirror Cracked” (in pdf format) published in Mercury 2012, Vol. 1, No. 2 (Autumn), pp. 60-63.

Problemet med att revisorns möjlighet att finna alla fel minskar (genom att redovisningen blir komplexare) är enligt min mening istället att det påverkar förtroendet för revisorn. Förväntningarna på revisorn är, och kommer nog fortsätta att vara, att revisorn ska finna alla fel (trots att det torde vara en omöjlighet under de bästa av förutsättningar). Dock är det i precis i det här sammanhanget väsentlighetsbegreppet blir som mest relevant och intressant. Så länge revisorn finner alla väsentliga fel, dvs. fel vars kännedom skulle påverkat en investerares beslut, torde nämligen de flesta vara nöjda.

Vad kan då göras? Att ändra definitionen av väsentlighet2 skulle med ett Alexanderhugg lösa de motsättningar som redogörs för i artikeln mellan revisorers väsentlighetsnivåer och redovisningens osäkerhet. Det skulle dock inte lösa problemen med revisionens legitimitet. För det måste en (eller fler) av tre saker inträffa:

1. Revisorns rapportering måste nyanseras på så vis att den kan spegla osäkerheten i revisionen. Där revisionen inte kan uttala sig om med rimlig säkerhet om att revisionen funnit alla väsentliga fel, bör den heller inte göra det.
2. Redovisningsreglerna måste ändras så att osäkerheten i redovisningen kommer ner på nivåer som revisorn kan uttala sig om med rimlig säkerhet att alla väsentliga fel är funna.
3. Förväntningarna på revisionen måste förändras. Men efter +40 år3 med revisionens förväntningsgap ska vi kanske inte hoppas allt för mycket på den lösningen.

Avslutningsvis vill jag poängtera att min artikel i första hand är en kommentar på Christensen med kollegors artikel och i andra hand dess applicerbarhet på HQ-fallet. I vilken utsträckningen HQ, HQ:s revisorer, Finansinspektionen och Revisorsnämnden gjort rätt eller fel kan jag inte säga mycket om och försöker därför att inte uttrycka någon ståndpunkt om detta. Mitt resonemang bygger på att vi ponerar att, framför allt, Finansinspektionen och Revisorsnämnden båda har rätt–vilket i sig kanske kan tyckas vara ett kontroversiellt antagande. Givet detta antagande ställer jag mig sedan frågan hur vi kan förstå den uppkomna situationen och vad den förståelsen får för konsekvenser. Vad som är rätt, fel, verkligt och overkligt här i världen är inte trivialt att komma överens om. Det är bland annat därför vi har domstolar och organisationer som Finansinspektionen och Revisorsnämnden. Därför tycker jag inte att det är en alltför galen tanke att, åtminstone som en arbetshypotes, definitionsmässigt utgå från att både Finansinspektionen och Revisorsnämnden har rätt.

Uppsala universitet ligger i topp i samtliga tre rankingar. När det gäller ekonomrankingen är det som väntat så att de större och äldre universiteten liksom Handelshögskolan kommer högt, dock med intressanta uppstickare i form av Högskolan i Jönköping och Högskolan på Gotland (Uranks rankingresultatrapport 2011)

Urank har gjort en ranking av universitet, och enskilda utbildningar i Sverige. Glädjande – och lite överranskande måste jag medge – kommer de fram till att Ekonomprogrammet i Uppsala är Sveriges bästa ekonomutbildning. Trevligt. Men vad är Urank? Det slår mig att “oberoende”, vilket Urank beskriver sig som, är en värdefull etikett när varumärket redan är starkt, som t ex för de stora revisionsbyråer jag intresserar mig för i min forskning. När jag aldrig förut hört talas om det som är oberoende noterar jag dock att jag skulle ha föredragit någon annan förtroendeskapande etikett framför oberoendet. Kan denna känsla även ha bäring på min syn på revisionsbranschen?

Thomas Carrington, lektor i revision vid Uppsala universitet, menar att som regelsystemet och International Financial Reporting Standards (IFRS) ser ut i dag har vi inga garantier för att vi inte får ett nytt HQ. Det är förstås fullt möjligt att Revisorsnämnden har fel i sin bedömning av Dyrefors revisionsinsats. Men om nämnden har rätt, och om Finansinspektionen har rätt i att tradingportföljen var kraftigt övervärderad, får vi helt enkelt finna oss i att den här typen av situationer kan komma att uppstå igen, säger han.

Fars generalsekreterare Dan Brännström delar Thomas Carringtons syn…

Några reflektioner:

1. Jag har verkligen inget emot att bli kallad lektor i revision. Min officiella titel är dock lektor i företagsekonomi. Universitetslektor om man ska vara petig.
2. Kul att Fars generalsekreterare delar min syn och inte tvärt om 1
3. Min text är bättre i deras version. Gillar hur de städat upp mitt språk. (Jämför med originaltexten nedan.)
4. Som så ofta i tryckt media saknas själva referensen/url-en. Men det är ok. Google lär ju peka den intresserade läsaren till originaltexten (eller hit!).

“Ett misslyckande för IFRS” publicerades ursprungligen på www.revisionsboken.se/2011/10/19/ett-misslyckande-for-ifrs/ den 19 oktober 2011. Texten återges nedan i sin helhet.

Ett misslyckande för IFRS?

Eller för Finansinspektionen? Eller för Revisorsnämnden? För de kan inte alla ha rätt. Eller kan de? Bakgrunden till de här frågorna är Revisorsnämndens (RN) meddelade tidigare idag (18 oktober 2011) att–med undantag för några mindre dokumentationsmissar–fria HQ:s revisor Johan Dyrefors från de misstankar Finansinspektionen (FI) riktat mot honom.

FI har anklagat Dyrefors för att inte ha fullgjort de skyldigheter som lagen kräver genom att inte reagera på att HQ Banks tradingportfölj var kraftigt övervärderad. RN menar emellertid att revisorn inte kan lastas för eventuella redovisningsfel eftersom han i allt väsentligt följt god revisionssed. Detta föranleder Dagens Industri (Di) att fråga Peter Strömberg, chef för RN:

Hur kan så stora tradingförluster vara osynliga i årsredovisningen utan att revisorn har gjort något fel?

Det han säger är att vid revisionen så fanns det inte så stora tradingförluster. De går ju både upp och ner. Vad vi ska göra som revisorsnämnd är att vi ska pröva revisionsinsatsen och vi kan inte kritisera en revisor om det inte är otvetydig fastslaget att han har gjort fel. Det är vi som har bevisbördan för det.2

Det är möjligt att det är ett avsteg från best practice, men det är inte det vi ska titta på utan vi ska se på huruvida det finns väsentliga fel i hur han har uppfattat redovisningsfrågorna och det har vi inte kunnat se att han har gjort.

Här finns det anledning att stanna upp och begrunda väsentlighetsbegreppet lite närmare. Enligt revisionsstandard är [i]nformation […] väsentlig om ett utlämnande eller en felaktighet kan påverka de beslut som användaren fattar på basis av informationen i de finansiella rapporterna. Graden av väsentlighet beror på postens eller felets storlek och på omständigheterna kring utelämnandet eller felet. Väsentlighet är därför mer en fråga om en tröskelnivå än en grundläggande kvalitativ egenskap som informationen måste ha för att vara av värde. Väsentlighetsbelopp är således inte något som en revisor bestämmer utan något som revisorn försöker göra sig en uppskattning av. Hur en investerare skulle agera om hon eller han kände till ett tänkt fel på X kronor är ett exempel på den typ av frågor en revisor bör ställa sig när hon eller han sätter de väsentlighetsnivåer som ska vägleda designen av–graden av precision på–revisionen. I praktiken använder sig revisorn ofta av olika former av nyckeltal för att sätta väsentlighetsnivåer eftersom “hur skulle en investerare agera?” i olika situationer är en fråga som är omöjlig att svara på innan de olika situationerna har uppstått. Konstateras kan hur som helst att RN inte finner anledning att ifrågasätta revisorns bedömning av vad som är väsentligt i detta fall.

Men, för att parafrasera Di, “hur kan så stora tradingförluster” inte vara väsentliga? Svaret är förmodligen så enkelt att de faktiskt är väsentliga. Men, som RN argumenterar, så var förlusterna inte så stora när revisorn gjorde sin granskning. En annan komplicerande faktor är att även om väsentlighet bör definieras utifrån användarperspektivet så kan revisorn knappast tvingas arbeta med väsentlighetsnivåer som är lägre än den inneboende volatilitet som finns i redovisningen. Det vill säga, hur ska revisorn med någon som helst säkerhet kunna uttala sig om en tillgångs värde inom ett spann på säg +/- 5 procent om den inneboende osäkerheten i värderingen är högre än så. Denna problematik gäller i varierande omfattning för i princip alla tillgångar där det saknas en likvid marknad. Med andra ord, vi kan inte klandra revisorn för att IFRS leder till stora svängningar i värdet på en tradingportfölj. Ur det perspektivet skulle man kunna hävda att det inträffade inte är ett revisions- eller kanske ens ett redovisningsmisslyckande, utan ett misslyckande för IFRS.

Det är förstås fullt möjligt att RN har fel i sin bedömning av Dyrefors revisionsinsats. Men om de har rätt, och FI har rätt i att tradingportföljen var kraftigt övervärderad, då får vi helt enkelt finna oss i att den här typen av situationer kan komma att uppstå igen. Och det kanske också är meningen. I samband med FASB och IASB:s utveckling av ett nytt, gemensamt konceptuellt ramverk noterar de nämligen att:

In considering the issues related to … reliability, as well as standard-setters’ experience with assessing reliability, the boards observed the existence of a variety of notions of what the concept means. For example, some constituents focus on verifiability to the virtual exclusion of the faithful representation aspect of reliability (FASB, 2006, Par. BC2.26).

Istället för att försöka få redovisningens intressenter att förstå hur FASB och IASB menar att innebörden i begreppet reliability ska förstås valde de båda standardsättarna att helt enkelt byta ut begreppet mot faithful representation eftersom further efforts to explain what reliability means did not seem likely to be productive (FASB, 2006, Par. BC2.27).

Mot en sådan bakgrund kanske det inte är så konstigt om revisorns jobb har blivit svårare på senare tid.