Posts Tagged: Riksrevisionen

En fotnot till debatten om Riksrevisionen


I dag fÄr Riksrevisionen nya Riksrevisorer.  De tidigare Riksrevisorerna valde alla att lÀmna sina uppdrag (de kan inte bli avsatta) till följd av (eller Ätminstone i nÀra anslutning till) publiceringen av en serie artiklar i Dagens Nyheter i vilka pÄstÄdda missförhÄllanden pÄ myndigheten avslöjades.

För en revisionsforskare var den debatt som följde pÄ dessa hÀndelser intressant. För nÀstan alla problem som DN avslöjade handlade om att en Riksrevisor, pÄ varierande vis, Äsidosatt sitt oberoende samtidigt som mÄnga röster i den debatt som följde argumenterade för att göra Riksrevisionen mindre oberoende genom att stÀlla den under olika former av insyn, tillsyn eller översyn. Men om lösningen Àr att göra Riksrevisionen mindre oberoende, vad var dÄ problemet till att börja med?

Jag har hÄllit mig utanför den hÀr debatten. En liten fotnot till debatten om Riksrevisionen har jag dock tillÄtit mig. Min kommentar till debatten beskrivs bÀst som en fotnot eftersom den inte berör sakfrÄgan (behöver Riksrevisionen reformeras, osv.) utan snarare tar sig uttryck i ett empiriskt bidrag till frÄgan om vilken granskningsstil som ger bÀst resultat.

I en artikel i Statsvetenskaplig tidskrift beskriver jag hur det ur svaren till en enkÀt, som jag distribuerat till personer som arbetat i en organisation som blivit föremÄl för Riksrevisionens effektivitetsgranskning, gÄr att utlÀsa att en revision som upplevs mer konsultliknande Àn ansvarsutkrÀvande ocksÄ Àr den typ av revision som, av de som granskas, upplevs leda till att mer förÀndringar görs som resultat av revisionen i de granskade organisationerna. Resultaten (liksom föregÄende mening) Àr förvisso inte de tydligaste eller starkaste men de Àr Ätminstone statistiskt signifikanta. Dessutom upplever Ätminstone jag dem som intuitivt rimliga (men för den sakens skull inte nödvÀndiga eller oundvikliga).

Vad har dĂ„ det hĂ€r med debatten om Riksrevisionen att göra? En hel del, skulle jag vilja pĂ„stĂ„. För om vi vill ha en Riksrevision, vars granskningar faktiskt leder till förbĂ€ttringar, tycks mina resultat föreslĂ„ att vi Ă„tminstone bör diskutera möjligheten att oberoendet inte Ă€r heligt. (Detta Ă€r nĂ„got som Riksdagen faktiskt redan inte bara diskuterat utan Ă€ven agerat i linje med genom den reform av Riksrevisionen som genomfördes 2010.) Det finns dock mĂ„nga dimensioner att ta hĂ€nsyn till. (Men de kan vi bara tala om efter att vi har slaktat den heliga kon.) En Ă€r vilken typ av oberoende vi talar om. Att agera som konsult Ă€r att förlora en del av sitt oberoende mot ”klienten”. Att bli stĂ€lld under ytterligare parlamentarisk tillsyn Ă€r en helt annan förlust av oberoende, en förlust som jag inte tror skulle gagna nĂ„gon. Det skulle riskera alla möjligheter till legitimt ansvarsutkrĂ€vande.

Om vi vill att Riksrevisionens granskningar ska kunna leda till att de granskade organisationer gör förÀndringar med utgÄngspunkt i Riksrevisionens granskning, sÄ bör oberoendet gentemot regering, riksdag och andra aktörer med ett potentiellt intresse i resultatet av granskningarna bejakas. Det Àr min starka övertygelse. Men det Àr inte samma sak som att inte ge Riksrevisionen utrymme att Àven bejaka sin rÄdgivande roll. För det tycks vara i rollen av rÄdgivare som Riksrevisionen gör störst nytta. Den hÀr kopplingen mellan granskningsstil, tendens till att göra Àndringar till följd av Riksrevisionens granskning och Riksrevisionens oberoende Àr dock inte en tes jag driver, eller ens ett centralt argument i artikeln. IstÀllet diskuterar jag det, i en fotnot.1

1. Carrington, T. (2017). “Consulting or Holding to Account? Riksrevisionen as an Agent of Change in Swedish Public Administration” Statsvetenskaplig tidskrift, ÅrgĂ„ng 119, nummer 1, sidan 107.

Share & Comment