I never got to meet my grandmother (on my mother’s side). She died long before I was born. Recently, I found this picture of her. When the photograph was taken in 1933, she would have been exactly the same age as my daughter is today, 15, although she looks older. This photograph is 90 years old, but to me, it feels almost eerily contemporary. I am glad I found it.
Beginning: Brunnsviken 8:30 in the morning (picture).
Middle: Final seminar with the master thesis students.
End: Pizza and Retsina in Rosendal followed by coffee and Laphroaig in KĂ„bo.
A good day.
Det som följer Ă€r rader jag borde skrivit för lĂ€nge sedan, eller, i alla fall kĂ€nns det som en evighet sedan. Den 28 maj detta Ă„r fick vi nĂ€mligen en dotter. Flickan skall heta Livia, heter Livia, om Ă€n inofficiellt Ă€n sĂ„ lĂ€nge. Faktum Ă€r att vi Ă€nnu inte skickat in de papper som Skatteverket (sic!) krĂ€ver för att “flicka Sjöberg” skall bli Livia Carrington. Men det Ă€r sommar. Och hon har ju sitt personnummer! (Vad mer kan en medborgare i konungariket Sverige begĂ€ra? Kanske Ă€r det inte namnsdag och konfirmation som borde firas utan dagen dĂ„ den nya medborgaren fĂ„r sitt personnummer och den dag hon betalar sin första skattekrona?)
I vilket fall sÄ mÄr medelsvenssonfamiljen Carrington-Sjöberg bra. Det som andra somrar varit semesterveckor har dock detta Är varit inofficiella pappaledighetsveckor. Inget fel i det. TvÀrtom. Men det var lÀnge, allt för lÀnge, sedan jag hade tid att skriva. Och dÄ Àr det inte bara uteblivna bloginlÀgg jag klagar över. Till hösten blir det dock Àndring pÄ detta! Men denna Àndring fÄr bli Àmnet för kommande inlÀgg.
PÄ en av de kallaste dagarna pÄ mycket lÀnge var det idag dags för Ärets sommarfest pÄ Sanders dagis. Alla barn frÄn alla avdelningar satt tillsammans och sjöng de olika sÄnger som respektive avdelning hade förberett. Sanders sÄng handlade om en bÄt jag inte kommer ihÄg namnet pÄ eller vad den gjorde. Det tycktes inte Sander heller göra eftersom han koncentrerade sig pÄ att klappa hÀnderna emellan sÄngerna och under sÄngerna studera alla dessa vuxna mÀnniskor som kommit till deras gÄrd med kameror av olika slag. Tove var ocksÄ med. Hon tvingades emellertid till en felparkering för att hinna i tid (inga böter dock).
Ăverlag en trevlig eftermiddag trots mulen himmel, barnkör och lĂ„ng glasskö. Det regnade inte, glassen var god och det var kul att trĂ€ffa alla de förĂ€ldrar som man sĂ„ sakteliga börjar lĂ€ra kĂ€nna. Men det Ă€r klart, det finns ju lĂ€ttare sĂ€tt att lĂ€ra kĂ€nna folk Ă€n att trĂ€ffas tvĂ„, tre gĂ„nger per Ă„r (om man nu inte rĂ€knar de stressiga minuter pĂ„ morgon och kvĂ€ll dĂ„ barnen lĂ€mnas och hĂ€mtas).NĂ€r vi kom hem tog emellertid Sanders krafter slut och efter ett raseriutbrott somnade han sedan han lugnat ner sig pĂ„ golvet med huvudet mot min mage till “VĂ„rkul med Ru” (för den oinitierade: en Nalle Puh film) . Det Ă€r tur att han Ă€r ung och mjuk i lederna för den ovanligt höga kudden kan inte ha varit bekvĂ€m för hans nacke.
Av den planerade undervisningen blev litet. IstÀllet fick jag en son tvÄ veckor före plan! (bilder: www.carrington.se)
Som Äterkomst till universitetet efter dagarna med en nyfödd blev ett informellt Re-actor möte och efterföljande middag med professor Michael Power frÄn LSE.
