PÄ en av de kallaste dagarna pÄ mycket lÀnge var det idag dags för Ärets sommarfest pÄ Sanders dagis. Alla barn frÄn alla avdelningar satt tillsammans och sjöng de olika sÄnger som respektive avdelning hade förberett. Sanders sÄng handlade om en bÄt jag inte kommer ihÄg namnet pÄ eller vad den gjorde. Det tycktes inte Sander heller göra eftersom han koncentrerade sig pÄ att klappa hÀnderna emellan sÄngerna och under sÄngerna studera alla dessa vuxna mÀnniskor som kommit till deras gÄrd med kameror av olika slag. Tove var ocksÄ med. Hon tvingades emellertid till en felparkering för att hinna i tid (inga böter dock).
Ăverlag en trevlig eftermiddag trots mulen himmel, barnkör och lĂ„ng glasskö. Det regnade inte, glassen var god och det var kul att trĂ€ffa alla de förĂ€ldrar som man sĂ„ sakteliga börjar lĂ€ra kĂ€nna. Men det Ă€r klart, det finns ju lĂ€ttare sĂ€tt att lĂ€ra kĂ€nna folk Ă€n att trĂ€ffas tvĂ„, tre gĂ„nger per Ă„r (om man nu inte rĂ€knar de stressiga minuter pĂ„ morgon och kvĂ€ll dĂ„ barnen lĂ€mnas och hĂ€mtas).NĂ€r vi kom hem tog emellertid Sanders krafter slut och efter ett raseriutbrott somnade han sedan han lugnat ner sig pĂ„ golvet med huvudet mot min mage till “VĂ„rkul med Ru” (för den oinitierade: en Nalle Puh film) . Det Ă€r tur att han Ă€r ung och mjuk i lederna för den ovanligt höga kudden kan inte ha varit bekvĂ€m för hans nacke.
Posering framför “HĂ„la da VĂ„la” som vĂ„r lingvist Rolle snabbt döpte vĂ„rt nattliga portvinshak till.
Efter detta var det fÀktning för samtliga i Hjorthagen, sedan förfest och slutligen middag med mera pÄ Café Opera.